Monster, gudar och kosmisk ondska – en recension av den nya utgåvan av Malleus Monstrorum till Call of Cthulhu

Under decennierna sedan Call of Cthulhu släpptes 1981 har det med spridda mellanrum publicerats moduler och monsterböcker utifrån Cthulhu-myten. Jämfört med andra, mer fantasy-orienterade rollspel, har andelen regelrätta monsterböcker till Call of Cthulhu varit rätt låg under åren. Medan S. Petersen’s Field Guide to Cthulhu Monsters gavs goda recensioner (samt ett Origin Award i kategorin ”Best Graphic Presentation of a Roleplaying Game, Adventure, or Supplement of 1988”) togs Ye Book of Monstres I & II (från 1994 och 1995) emot med svalt intresse från rollspels-communityt. Varken Petersen’s Field Guide eller Ye Book of Monstres hade som ambition att ge en övergripande eller helhetlig bild av Cthulhu-mytens gudar och varelser. År 1998 gav Chaosium ut Creature Companion och denna gång med löftet att vara en viktig grundbok för varje spelledare (”A Core Game Book för Keepers” enligt bokens undertitel), men även denna gång var intresset för monsterböcker vara svalt från fansen. 

Det här med monsterböcker till Call of Cthulhu har alltså varit ett knivigt kapitel i Call of Cthulhus historia. Trots försök från Chaosium har monsterböckerna långt ifrån blivit några succéer. Kan det kanske bero på att spelets grundbok alltid innehållit så pass mycket regler och beskrivningar för monster och gudar att det i sig har täckt spelledarens alla tänkbara behov? Eller beror det på att Call of Cthulhu faktiskt inte kretsar så pass mycket kring monster och varelser som man kanske kan tro? För egen del har Call of Cthulhu alltid varit ett story-drivet rollspel där monster och gudar är något som på sin höjd skymtar i bakgrunden och möjligtvis kommer fram ur skuggorna vid scenariots eller kampanjens klimax. Hur många hit points en Deep One har eller vilka besvärjelser en genomsnittlig Insect from Shaggai bemästrar har för mig, av den anledningen, alltid varit hyfsat ointressant. Ser jag till mina favoritkampanjer och äventyr (exempelvis Tatters of the King eller The Burning Star) så håller jag dem högt utifrån setting och plot, inte utifrån stats och regler på monster. 

När första versionen av Malleus Monstrorum släpptes 2006 så skilde den sig en del från föregående monsterböcker. Utöver regler och stats för en herrans massa monster och gudar så bjöd den också på stämningsfulla bildklipp, textsnuttar och handouts som eggade läsarens fantasin och kreativitet. Mycket av bokens innehåll och disposition kändes igen från tidigare monsterböcker men det fanns ändå ett (litet) embryo till något nytt. 

Nu har alltså Chaosium publicerat en ny version Malleus Monstrorum. Den har av vissa klassats som en ”2nd edition” men jag funderar på om den kanske skiljer sig så pass mycket från boken som gavs 2006 att den är en produkt i sin egen rätt. Det är inte enbart storleken och omfattningen (två hårdinbundna böcker på totalt strax under 500 sidor) som skiljer sig från förlagan utan också det faktiska innehållet. 

Den nya Malleus Monstrorum är alltså delad i två böcker; volym 1 Monsters of the Mythos och volym 2 Deities of the Mythos. Vid rodret av denna koloss till monsterbok hittar vi Mike Mason, Scott David Aniolowski och Paul Fricker. Alla tre är de vid det här laget välkända namn inom CoC-communityt. 

Både Monsters of the Mythos och Deities of the Mythos inleds med kapitel med tips om hur monster och gudar kan användas av spelledaren för att skapa spänning, stämning och variation. Bläddrar man vidare i de båda volymerna ser man snabbt att spelledartipsen även finns insprängda här och var i de enskilda monster- och gudabeskrivningarna. På det stora hela är det en enorm uppryckning jämfört med tidigare monsterböcker till Call of Cthulhu. Men givetvis läser jag inte dessa två volymer utan invändningar. Här följer några korta reflektioner kring det jag tycker är bra och dåligt med den nya Malleus Monstrorum.

+ (plus)

  • Jag uppskattar de inledande kapitlen som beskriver och tipsar om hur monster och gudar kan användas i spelet. Särskilt volym 1 ger många bra och handfasta förslag på hur monster kan användas utifrån spelarkaraktärernas sinnen, alltså lukt, hörsel, känsel, syn och smak (samt även utifrån det sjätte sinnet). Jag gillar också inställningen att låta stämningen, spänningen och storyn vara det som driver monstren och gudarna. För nybörjaren ges flera bra tips kring hur monster kan användas på varierande sätt och öka känsla av mysterium och onämnbar fasa. 
  • Precis som tidigare version är inte Malleus Monstrorum bundet till en särskild tidsperiod. Den är tänkt att fungera oavsett om händelserna utspelar sig i nutid, 1920-tal eller vad som helst. Det ges dessutom ett och annat tips för den som spelar Pulp Cthulhu. Detta är en av Call of Cthulhus styrkor. Det är ett spel som är fritt att använda och placera i vilken tidsepok som helst. Som en kort passus kan jag därför tycka att Eloso förlag begår ett mycket stort misstag som uttryckligen gör den svenska versionen av Call of Cthulhu till ett 1920-talsspel. 
  • Även layout och illustrationer håller hög klass (även om en och annan bild är lite för mycket ”cartoon” för min smak) likt övriga supplement till sjunde utgåvan. Det är alltid en fröjd att läsa och bläddra i en rollspelsbok som är lätt att hitta i.

(minus)

  • Min främsta kritik är att man vid det här laget borde ha övergett hela upplägget med att ge gudarna grundegenskaper och detaljerade stats. Det känns väldigt daterat och helt oanvändbart. På vilket vis är det relevant för någon att Glaaki har STR 200 och SIZ 450 eller att Great Cthulhu har 20T6 i skadebonus? Det känns som en kvarleva från ett 1980-tal som jag tycker vi borde ha lämnat bakom oss vid det här laget. Även om jag har svårt för spelet Trail of Cthulhu i andra avseenden (främst Gumshoe-reglerna) så tycker jag definitivt att det spelets förhållningssätt till beskrvning av Cthulhu-mytens gudar är långt mycket mer meningsfull och stämningsgivande. Istället för att ge gudarna stats och skills som om de vore orcher eller gnolls så låter man de vara flyktiga och diffusa i beskrivningen. Det är nu tretton år sedan Trail of Cthulhu gavs ut och man hade lätt kunnat tro att det spelets beskrivning av exempelvis Nyarlathothep eller Yog-Sothoth skulle vara standard idag. Jag är fullt medveten om att det är möjligt att helt bortse från Cthulhus skadebonus (det är ju trots allt så jag har gjort under alla år) men det hade ändå känts mer modernt och nytt om de tagit sig an beskrivningen av gudarna på ett annat sätt. Call of Cthulhu är inte i behov av en D&D Monster Manual.
  • En annan sak som jag ibland stör mig på när jag läser den här typer av böcker till Call of Cthulhu är alla definitioner och klassificeringar. Jag tycker att det ibland förtar känslan lite när alla Lesser Gods, Outer Gods, Servitor Races, Great Old Ones och så vidare spikas fast i en tydligt definierad panteon. Som om dessa kosmiska entiteter vore organiserade och tydligt uppdelade som svampar i en svampbok. Detta upplägg är genomgående i alla Chaosiums monsterböcker och jag hade kanske inte förväntat mig att de skulle göra annorlunda i nya Malleus Monstrorum. Det hade ändå varit intressant om de överraskade någon gång och gav ut något som bröt lite mot det sedvanliga monsterupplägget. Ända sedan första utgivningen 1981 har rollspelet Call of Cthulhu i mångt och mycket varit ett uttryck av ”Cthulhu Mythos”, det vill säga det ramverk som August Derleth, och andra, skapade kring Lovecrafts berättelser. Medan Lovecrafts ursprungliga kosmologi var motsägelsefull och oordnad var ”Cthulhu Mythos” klassificerad, strukturerad och lätthanterlig. Detta har givit upphov till en lång rad litterära debatter kring huruvida Derleth och “Cthulhu Mythos” förstört eller upprätthållit Lovecrafts verk. Det går hur som helst att konstatera att Cthulhu inte hade blivit ett så pass sort populärkulturellt fenomen om det inte vore för Derleth och “Cthulhu Mythos”. I framtiden hade jag gärna sett att Chaosium gav sig på att ge ut något som beskrev monster och gudar på ett lite mer diffust, mystiskt och mörkt vis.

Sammanfattning

Likt övriga böcker som släppts till sjunde utgåvan av Call of Cthulhu är Malleus Monstrorum välskriven, snygg och genomarbetad. Den är på inget vis nyskapande (vilket är lite synd) men den ger för all del bra tips och vägledning till den stora skara av nya spelare som upptäckt Call of Cthulhu i och med den sjunde utgåvan. För den som står lite handfallen inför hur man ska porträttera en Flying Polyps dödsrossling eller vill få tips på hur man kan tänka kring monsterregler och tärningsslag ger Malleus Monstrorum många handfasta tips. 

För den som däremot spelat spelet ett tag, köpt på sig en bunt böcker och känner sig varm i kläderna är kanske inte Malleus Monstrorum ett högprioriterat inköp. Den ger inte jättemycket mer än vad som går att hitta i andra böcker. Jag antar att detta är ett led i Chaosiums ambition att skapa en ny, enhetlig produktlinje av grundböcker till Call of Cthulhu. Med det i åtanke ser man lätt hur Malleus Monstrorum platsar bredvid grundboken och The Grand Grimoire of Cthulhu Mythos Magic.För den inbitne samlaren som urskillningslöst köper allt som kommer till Call of Cthulhu (sådana som jag) är Malleus Monstrorum så klart ett givet köp. Men det säger ju sig självt.

Daniel