RECENSION: Anta rollen som vampyr i Thousand Year Old Vampire – ett solorollspel

I detta pestens tidevarv är det inte helt enkelt för den som törstar efter mer rollspelande. Vissa har tur nog att ha ett par andra rollspelare i sin pandemibubbla men vi andra är ofta hänvisade till att i bästa fall få in ett par timmar med webbkameran och Roll20, kanske efter att ha suttit med webbkameran och arbetskamraterna större delen av dagen, eller att försöka leva oss in i ett dataspel eller kanske nostaligtrippa med ett soloäventyr.

Men det finns ett alternativ till: solorollspel.

Solorollspel – alltså rollspel man spelar utan andra spelare – är en genre som vuxit starkt de senaste åren. Solospelandet har alltid varit en del av hobbyn, antagligen med soloäventyren till Tunnels & Trolls från slutet av 70-talet som det tidigaste välkända exemplet, men ofta har det handlat om väldigt styrda historier eller ren dungeon crawl.

Moderna solorollspel är ofta av ett helt annat slag, även om det även här finns retrovarianter. Normalt ligger fokus på introspektion, skrivande, meditation över känslotillstånd eller andra inåtvända upplevelser snarare än interaktionen med spelmekanikerna.

Men kan man verkligen spela rollspel ensam?

Ja, absolut! I den mån rollspel handlar om att tänka sig in i hur det skulle vara att vara en annan person så fungerar rollspel i vissa fall bättre som ett ensamnöje än i grupp eftersom man kan ta sig den tid som behövs för att föreställa sig rollpersonens inre värld och reaktioner på vad hen råkar ut för.

Det andra stora bekymret för solorollspelande brukar vara att det sällan blir särskilt spännande när man som spelare både ska hitta på de situationer rollpersonen hamnar i och hur hen tar sig igenom dem. Därför lägger många solorollspel stor vikt vid olika typer av slumptabeller som direkt eller indirekt talar om för spelaren vad det är rollpersonen har att tampas med.

Den fysiska boken.

Detta gör även Thousand Year Old Vampire, ett solorollspel av Tim Hutchings. I spelet gestaltar spelaren en vampyr som, som titeln antyder, lever i hundratals år. Mekaniken som driver spelet är att man slår tärningar för att få fram en prompt, en kort mening eller två som i grova drag beskriver en händelse som spelaren sedan får brodera ut och beskriva mer i detalj. Gradvis rör man sig framåt genom listan av händelser till dess att man når något av spelets sluttillstånd, vilket oftast men inte alltid innebär att vampyren går under på ett eller annat sätt.

Detta skulle i sig kunna vara tillräckligt för att spelet skulle vara intressant och engagerande, eftersom prompterna är välskrivna och tillräckligt specifika för att ge idéer men tillräckligt öppna för att passa det narrativ och den situation spelaren själv byggt upp.

Men det som gör Thousand Year Old Vampire speciellt är att det egentligen handlar om minnen och hur de formar oss.

Vid varje händelse ska spelaren skriva ner en kort mening eller två om exakt vad det var som hände. Dessa meningar grupperas efter gemensamma nämnare – personer, föremål, platser, känslor eller något annat – i minnen. Kruxet är att varje minne bara har plats för ett visst antal händelser, och vampyren har bara plats för ett visst antal minnen, så när man påbörjar ett nytt minne måste ett gammalt glömmas bort.

Här finns spelets spänningsfält och det som verkligen berör. Utan detta inslag hade det varit alldeles för enkelt att spela sin vampyr som en oföränderlig och övermänsklig gestalt som vandrar oberörd genom tiden, men med glömskan som en nyckelfunktion i spelet blir det något helt annat. Vampyren, som fortfarande oundvikligen är en ond, självisk varelse, blir nu också ett offer för sin egen odödliga natur; en rotlös vagabond som driver genom århundradena utan fast grepp om sin egen identitet.

De mest hjärtskärande ögonblicken i spelet är när man som spelare tvingas välja vilket av ett fåtal vackra minnen ens rollperson ska glömma bort. Ska jag glömma hur min mamma brukade stoppa om mig och sjunga mig till sömns, eller den första gången jag träffade den enda andra vampyr jag träffat på och hur vi blev förälskade? Vem blir jag om jag glömmer det ena eller det andra?

Genom att fokusera på minnena förmänskligas den omänskliga vampyren, och spelaren för en öppning till att fundera över sina egna minnen. Vilka minnen väljer jag att komma tillbaka till och spela upp för mig själv gång på gång, och vilka blir jag förvånad över när de dyker upp eftersom jag nästan helt glömt bort dem? Vilka upplevelser klamrar jag mig fast vid och vilka vill jag förtränga? Vad betyder mina minnen för vem jag är och hur jag lever mitt liv?

Anders